Häromdagen fick jag för första gången tillfälle att prova en äkta analog Hasselblad; en sån där klassiskt nästan mytomspunnen kamera som inte tillverkas längre.

Svåranvänd, meckigt att ladda filmrullen, en sökare som det tar lång tid att vänja sig vid. Men en solid kamerapjäs är det, byggd som en tank och helt mekanisk. Man kommer i närkontakt med den fysiska känsla av fotografering som så många fotografer lovordar.

Någon gång skulle det vara roligt att göra ett fotoprojekt med den här typen av kamera. Men jag är mycket glad över att jobba digitalt i projektet Cemetery Love. Det finns en omedelbarhet och smidighet i det som uppmuntrar min kreativitet. Den digitala revolutionen har också gjort att fler människor tar fler bilder – och i grunden är det något bra.

Foto får gärna vara avancerat. Men inte för krångligt. Så i Båstnäs är Nikonkameran min bästa vän.