Jag börjar mer och mer märka hur Cemetery Love-projektet går in i nästa fas. Främst för att arbetat inte längre är ett solospel. Under fotograferingsarbetet och skrivandet har jag mest styrt skutan själv, lite som en enmansorkester. Det är ett roligt och ganska bekvämt sätt att jobba – samtidigt räcker inte det för att skapa en bra bok.

När bilder och texter nu börjar bli klara och hamnar hos både förläggaren och formgivaren märker jag att jag behöver öva lite på att släppa in andra personer i projektet. Personer med stort yrkeskunnande och möjlighet att se på materialet med andra ögon än vad jag kan. Cemetery Love har ju blivit som min lilla baby.

Jag ska erkänna att det är en omställning. Saker som för mig har varit självklara behöver nu motiveras och förklaras på ett tydligt sätt. En och annan tanke som jag varit övertygad om från start behöver omprövas. Jag behöver både driva på och vara envis i vissa frågor – släppa kontrollen i andra.

Det är tufft men nyttigt att gå från solospelare till teammedlem i ett konstnärligt projekt. Och en absolut förutsättning för att den kommande boken om bilkyrkogården ska bli riktigt bra.

Bildbearbetningen går framåt och just nu jobbar jag med några av de tekniskt sett svåraste bilderna – de som visar Båstnäs vintertid. Att få snön att se ut som snö och inte bara ett vitt sjok av allt möjligt, är ibland riktigt knepigt.

Dessutom byter jag årstid mentalt. Jag minns de där kalla dagarna i december och januari när jag höll på att frysa händerna av mig därute på skroten. Det var kallt, blåsigt och halt. När jag sitter med vinterbilderna framför mig en hel dag är det som att förflyttas flera månader framåt i tiden.

Men när jag ser de snötäcka motiven från Båstnäs, sittandes i min varma kontorsstol och med en kopp te bredvid datorn, känner jag att det var värt besväret.

Nedan ser ni ett frostigt smakprov. Mer får ni se i boken när den kommer ut i vår.

Idag jag jag suttit framför bildbehandlingsprogrammet Photoshop praktiskt taget hela dagen, för att jobba med bilderna till boken.

Men innan jag kom någon vart behövde jag ägna några timmar åt att fördjupa mig i tekniken. En lika viktig som knepig del av bildhantering handlar om skärpning – alltså att få sina bilder skarpa på det sätt man vill. Det finns femtielva olika sätt att göra det på, alla med sina förespråkare ute på nätforumen, men till slut handlar det ändå om att välja en metod och vara konsekvent. Och att själv gilla det man ser på skärmen.

Det är om man misslyckas med det här momentet som bilder riskerar att kännas diffusa och otydliga eller, vilket är ett vanligare problem, så skarpa att de blir jobbiga att se på.

Efter en del försök med några av bilderna kom jag över hindret men jag hade hoppats få fler bilder färdiga idag.

Nya tag imorgon. Eller skärpning, om man så vill.