Under den tid jag har jobbat med mitt fotoprojekt om skroten i Båstnäs har jag vid flera tillfällen gjort utställningar eller föreläst om skroten. Så länge det inte har varit en del av lanseringen eller en boksignering så har jag alltid haft en princip: Att inte gå back. Detta främst för att få täckning för projektets kostnader.

För som konstnär, fotograf eller författare måste man alltid förhålla sig till pengar på ett eller annat sätt. Man tjänar ytterst lite på att göra ett stort fotoprojekt om en bilskrot – det är ju inte för stålarna man drar igång en sådan sak – men paradoxalt nog blir frågan om pengar just därför extra viktig. Det gäller i synnerhet vid de tillfällen när jag som fotograf och upphovsman till det här projektet får förfrågningar om att medverka i olika sammanhang.

Häromdagen fick jag frågan om att medverka i en fotoutställning om fordonsrelaterad konst. Det var en arrangör av ett jättelikt event som ville visa mina bilder från Båstnäs och till en början var jag glad och positiv till idén. Men så var det detta med pengarna.

Villkoren var att jag skulle ställa ut mina bilder och ta alla kostnader för arbetstid, resa, uppehälle och fotoutskrifter själv. Om jag däremot skulle lyckas sälja något inramat foto (vilket kan vara rätt svårt eftersom de flesta kunder brukar vilja specialbeställa tavlor och bilder av skroten) skulle arrangören ha 25 procent i provision. Arrangören skulle också vara sparsam med annonsering och marknadsföring av utställningen.

De hänvisade till sitt arbete som ideell förening som en förklaring till varför de inte skulle ge någon ersättning alls och att jag skulle ta alla kostnader. Detta trots att eventet tar inträde, besöks av tiotusentals personer och dessutom stöttas av många sponsorer. Även om del arbete görs ideellt är det totalt sett inga småpengar inblandade.

Så tackade förstås nej till att ställa ut. Jag visar mer än gärna bilder från bilskroten i Båstnäs och sprider budskapet om denna fantastiska plats, men jag vill inte gå back. Och jag kan inte medverka i ett stort evenemang som vill ha creden det ger att ställa ut konst men som inte vill riskera en enda krona för det.

Därför skänker jag en tacksam tanke till alla de mer seriösa förfrågningar jag fått, bland annat från utställningsarrangörer som stått för resekostnader och studieförbund som hyrt in mig som föreläsare. De har nämligen förstått en viktig sak som arrangören jag omnämner ovan inte greppat: Som fotograf och konstnär är det en väldig skillnad mellan små medel eller inga medel alls.