Sedan jag började med det här fotoprojektet har jag märkt hur intresset i bekantskapskretsen har ökat. Först verkade mina resor till Båstnäs mest obskyra och lite konstiga – men ju mer material jag har fått med mig hem, desto tydligare blir det att omgivningen blir nyfiken.

Visserligen är jag bosatt i Stockholm och folk som bor här glömmer lätt hur mycket intressant det finns att se i andra delar av landet, men även personer i andra landsändar höjer på ögonbrynen. Det där med en skrot i Värmland är en bra story. Och då är de flesta jag känner inte alls intresserade av bilar på annat sätt än att de vill att Skodan eller Volvon ska starta på morgonen.

Men kombinationen av otillgänglighet, skrot och en nypa naturmystik är ett bra samtalsämne på en middag. En icebraker som gör att diskussionerna åtminstone tillfälligtvis kan förflyttas från jobbsnack, bostadspriser och senaste avsnittet av ”Farmen”.