Ärligt talat: Det här såg jag inte komma.
GT, alltså Expressens västsvenska edition, uppmärksammar idag debatten om bilkyrkogården i Båstnäs på sin ledarsida.
Artikeln går även att läsa på GT:s webbplats.
Ärligt talat: Det här såg jag inte komma.
GT, alltså Expressens västsvenska edition, uppmärksammar idag debatten om bilkyrkogården i Båstnäs på sin ledarsida.
Artikeln går även att läsa på GT:s webbplats.
Nu i helgen har jag passat på att göra en snabbvisit på biblioteket i Charlottenberg – en platserna där min utställning om bilskroten kommer att visas.
Jag kan redan nu avslöja datumen: 18 augusti till 5 september 2014.
Utställningslokalen är ljus och har högt i tak och kommer att ställa en del krav på bilderna storlek och utformning. Just nu är det textilier som visas i rummet men utställningarna brukar bytas ut var tredje eller var fjärde vecka.
Och nästa år kommer jag alltså att bidra med lite skrot till detta ljusa rum. Hoppas att vi ses där!
Sedan tidigare är det också klart att utställningen kommer att visas på biblioteket i Årjäng under våren 2014. Förhoppningen är att fler ställen och datum ska tillkomma.
Nu i helgen har jag äntligen fått tillfälle att träffa Rune och Tore Ivansson, de två bröder i Töcksfors som äger bilskroten i Båstnäs. Bröderna är 75 respektive 79 år gamla och jag är mycket tacksam för att de tog emot mig den här helgen.
Mitt främsta syfte med att träffa dem var att ta i hand, tacka för deras tillåtelse att fotografera skroten och överlämna varsin tavla med en bild från fotoprojektet.
Det blev två fina möten som betydde mycket för mig personligen; det var onekligen mycket speciellt att få träffa Rune och Tore – utan dem hade ju det här fantastiskt roliga projektet aldrig blivit till. Jag är helt säker på att många andra som tagit bilkyrkogården i Båstnäs till sitt hjärta också är mycket tacksamma mot bröderna Ivansson.
Jag respekterade deras önskan om att inte bli fotograferade. Det är två bröder med hög integritet som helst vill låta skroten tala för sig själv. Och då ska det naturligtvis få vara så.
Tack Rune och tack Tore.
Fredag till söndag den här veckan kommer jag att befinna mig i Töcksfors igen. En av de viktigaste uppgifterna jag har där nu i helgen är att överlämna två tavlor till nya ägare. Jag hoppas nämligen äntligen få hälsa på både Rune Ivansson och hans bror Tore.
Möjligheten har inte uppstått tidigare och jag hoppas att det ska funka den här gången. Och att de ska tycka om tavlorna med ett utvalt motiv från bilkyrkogården.
Idag rapporterar Sveriges Radio Värmland att Årjängs kommun vill granska bilkyrkogården i Båstnäs lite extra, med avseende på miljöaspekter.
– Till slut så måste man ta tag i det och kontrollera om det finns någonting i marken eller inte. Sedan får man ta ställning i frågan huruvida det är skrot eller något man vill bevara, säger kommunens miljöchef Britt-Marie Öjstrand till Sveriges Radio.
Jag kan inte annat än hoppas på att en sådan översyn verkligen blir gjord. Eftersom ingen har gjort några provtagningar i Båstnäs bygger miljödiskussionen om bilskroten delvis på rena gissningar. Självklart är det ett miljöproblem att det står gamla bilar i skogen, det kan nog de flesta vara eniga om – men det behövs ordentlig kunskap om hur det ser ut specifikt i Båstnäs.
Lika övertygade som en del är om att bilskroten inte alls har någon miljöpåverkan längre, lika säkra är andra om att bilarna läckt ut massor av gifter och att marken är förorenad. Det vore väldigt bra att reda ut den frågan en gång för alla.
Uppdaterat: Nu i eftermiddag publicerade Sveriges Radio ytterligare ett inslag om bilskroten, där de kulturhistoriska aspekterna tas upp.
E-tidningen Smile Magazine, som verkar vilja göra livet gladare för de flesta, uppmärksammar i sitt senaste nummer mitt fotoprojekt i Båstnäs. Vinkeln handlar om entreprenörskap; hur man sparkar igång ett kulturprojekt och får det att rulla, som i mitt fall vid sidan om ett vanligt heltidsjobb.
Tidningen är tillgänglig på nätet och artikeln finns på sidan fem.
Jag är lite road av att både kallas ”kontorsnisse” och ”kulturarbetare”…
Bilkyrkogården i Båstnäs är ett populärt utflyktsmål för norrmän. Hobbyfotografen Terje Corneliussen hade länge letat efter en skrotplats med gamla bilar, för att få utlopp för sin kreativitet. Av en tillfällighet hittade han bilskroten i Båstnäs – och föll pladask.
Det finns ju en del artister som gör comeback flera gånger. Den sista plattan, den sista spelningen visar sig sluta med nytt material och nya konserter. Det är ju svårt att lova sluta med något som är roligt.
Lite så känns det för mig när bokens formgivare idag bad mig att åka till Båstnäs för att komplettera med några bilder. När jag i augusti påstod att jag tagit den sista bilden på skroten så hade jag – så klart – fel.
Nästa helg, 4 – 6 oktober bär det av igen. Jag lovar, preliminärt, att det blir den sista fotosessionen på skroten.
Jag börjar mer och mer märka hur Cemetery Love-projektet går in i nästa fas. Främst för att arbetat inte längre är ett solospel. Under fotograferingsarbetet och skrivandet har jag mest styrt skutan själv, lite som en enmansorkester. Det är ett roligt och ganska bekvämt sätt att jobba – samtidigt räcker inte det för att skapa en bra bok.
När bilder och texter nu börjar bli klara och hamnar hos både förläggaren och formgivaren märker jag att jag behöver öva lite på att släppa in andra personer i projektet. Personer med stort yrkeskunnande och möjlighet att se på materialet med andra ögon än vad jag kan. Cemetery Love har ju blivit som min lilla baby.
Jag ska erkänna att det är en omställning. Saker som för mig har varit självklara behöver nu motiveras och förklaras på ett tydligt sätt. En och annan tanke som jag varit övertygad om från start behöver omprövas. Jag behöver både driva på och vara envis i vissa frågor – släppa kontrollen i andra.
Det är tufft men nyttigt att gå från solospelare till teammedlem i ett konstnärligt projekt. Och en absolut förutsättning för att den kommande boken om bilkyrkogården ska bli riktigt bra.
Henning Emsell, född och uppvuxen i byn Båstnäs, hjälpte som ung bröderna Ivansson med att hämta skrotbilar från hela Värmland och Mellansverige. I SkroTV berättar Henning om de nattliga lastbilstransporterna till skroten, 50-talsbilarnas dåliga kvalitet och hur en stövel med vatten blev räddningen när bilmotorerna började koka.