Eftersom Cemetery Love ska bli en bok, som ges ut nästa vår, kommer jag så småningom att kunna lägga till titeln författare i mitt CV.

Som sådan har jag märkt ett pretentiöst drag hos mig själv; jag ser framför mig hur jag i sommar ska hyra eller låna en skrivarstuga i ett naturskönt landskap, med en trevlig värd som framåt kvällskvisten vill dela ett glas vin och prata om livets stora frågor. Inspirationen ska bara flyta fram som en vårbäck och jag ser framför mig hur bilderna från Båstnäs når sin fulländning när jag sitter och Photoshoppar under en korkek i, ja låt säga, Frankrike. Bokens textmaterial liksom rasslar fram över tangentbord och en (obestämd) tid senare checkar jag in på en europeisk flygplats, tar en drink och landar sedan hemma i Sverige, förvissad om att jag varit så oerhört kreativ. Efter det kan man gå in i det rosa moln av kreativitet som en del ovana författare nog ser framför sig.

Men så där kommer det så klart inte att bli. Det är bara hårt jobb som gäller. Och mycket kommer att göras vid köksbordet på lediga stunder, med en tallrik yoghurt som sällskap.

Författare gör nog också bäst i att inte romantisera arbetsprocessen, då riskerar man att inte få mycket gjort.

Eller som den numera bortgångne författaren Olov Svedelid sade till mig när jag som högstadieelev intervjuade honom till ett skolarbete (det måste ha varit någon gång runt 1991): ”Man kan inte sitta och vänta på inspiration, den kommer när man jobbar”.

Det där har följt med mig de senaste tjugo åren, det är verkligen så sant.

Men det hindrar inte att jag fortfarande googlar järnet på ord som Frankrike, inspiration och skrivarstuga.