Det finns en sak som är jobbig med att genomföra och även avsluta ett bokprojekt: Det är känslan av tomhet som kommer efteråt.

De senaste veckorna har jag känt den mer och mer. Jag behöver inte längre åka till Båstnäs en gång i månaden, jag sitter inte på kvällar och helger och redigerar bilder eller gör research om bilkyrkogården. Framför allt är jag inte lika ofta i Värmland som under arbetet med boken.

”Vilket är ditt nästa projekt?”, är en fråga som jag har fått flera gånger. Visst har jag en del idéer och tankar som nog skulle kunna bli verklighet men ett nytt bokprojekt är inget man hastar fram; det är mycket som måste stämma.

En sak kan jag däremot lova: Jag kommer inte att bedöva tomheten med att ge ut en ”Kärlek till en skrot – del 2”. Jag fick faktiskt frågan på en föreläsning häromveckan från en åhörare som var nyfiken på de tusentals bilder från skroten som jag tagit men som inte finns med i boken.

Men de ungefär 160 bilder som finns i ”Kärlek till en skrot” är de bästa, noga utvalda av mig och formgivaren Anders Haglund. Så varför göra en bok med de näst bästa bilderna?