Mitt förlag, Votum förlag, har idag publicerat en del förhandsinfo om den kommande fotoboken. Både en beskrivning av själva boken och en presentation av mig som författare.
Det känns fortfarande ganska avlägset men våren 2014 kommer den att vara verklighet – boken Cemetery Love. Arbetet pågår för fullt.
Jag har just sett till att boka en biljett till Göteborg och bokmässan i september. Visserligen kommer min bok om bilkyrkogården ut först våren 2014 men jag vill gärna in stämningen och hälsa på gänget från Votum förlag som kommer att vara på plats.
Det är en speciell känsla att nu närma sig förlagsbranschen som författare, inte bara läsare.
Bok- och biblioteksmässan äger rum den 26-29 september.
Idag, den 23 april, är det världsbokdagen. En dag som FN-organet Unesco instiftade 1995 och som är tänkt att vara hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning.
I den digitala tid vi lever i är boken fortfarande ett medium att uppmärksamma och fira. Själv är jag mycket glad över privilegiet få arbeta med en fotobok om bilskroten i Båstnäs. Boken ges ut av Votum Förlag våren 2014.
Du kan läsa mer om världsbokdagen på Unescos webbplats.
Eftersom Cemetery Love ska bli en bok, som ges ut nästa vår, kommer jag så småningom att kunna lägga till titeln författare i mitt CV.
Som sådan har jag märkt ett pretentiöst drag hos mig själv; jag ser framför mig hur jag i sommar ska hyra eller låna en skrivarstuga i ett naturskönt landskap, med en trevlig värd som framåt kvällskvisten vill dela ett glas vin och prata om livets stora frågor. Inspirationen ska bara flyta fram som en vårbäck och jag ser framför mig hur bilderna från Båstnäs når sin fulländning när jag sitter och Photoshoppar under en korkek i, ja låt säga, Frankrike. Bokens textmaterial liksom rasslar fram över tangentbord och en (obestämd) tid senare checkar jag in på en europeisk flygplats, tar en drink och landar sedan hemma i Sverige, förvissad om att jag varit så oerhört kreativ. Efter det kan man gå in i det rosa moln av kreativitet som en del ovana författare nog ser framför sig.
Men så där kommer det så klart inte att bli. Det är bara hårt jobb som gäller. Och mycket kommer att göras vid köksbordet på lediga stunder, med en tallrik yoghurt som sällskap.
Författare gör nog också bäst i att inte romantisera arbetsprocessen, då riskerar man att inte få mycket gjort.
Eller som den numera bortgångne författaren Olov Svedelid sade till mig när jag som högstadieelev intervjuade honom till ett skolarbete (det måste ha varit någon gång runt 1991): ”Man kan inte sitta och vänta på inspiration, den kommer när man jobbar”.
Det där har följt med mig de senaste tjugo åren, det är verkligen så sant.
Men det hindrar inte att jag fortfarande googlar järnet på ord som Frankrike, inspiration och skrivarstuga.
Vid ett par, tre tillfällen under de senaste tio åren har jag blivit förväxlad med en annan Staffan, närmare bestämt Staffan Ekegren. Det är bara ett ”N” som skiljer våra namn åt. I övrigt är det en del saker som är sig likt, undantaget ålder och bostadsort.
Staffan Ekegren är en skicklig författare och fotograf från Örebro som har gett ut en rad böcker, bland annat på Votum förlag – samma förlag som ska ge ut min bok om bilkyrkogården i Båstnäs.
Så inte undra på att det trevliga gänget på förlaget får en del att hålla ordning på: För är det Staffan Ekegren eller Staffan Ekengren som mailar? Skulle han och jag ge ut något tillsammans någon gång skulle vi förmodligen få skriva Staffan Eke(n)gren på omslaget.
Det jag hoppas är att jag och Staffan så småningom ska få tillfälle att träffas. Nu har vi i alla fall haft mailkontakt och sagt hej till varandra.
I Sverige är vi bara är drygt 7000 personer som har Staffan som tilltalsnamn. Så Staffanklubben måste hålla ihop.
Jag kan avslöja ett par glada nyheter: Cemetery Love kommer att bli både bok och utställning. Just nu avslöjar jag inte så mycket mer än så – så småningom kommer det mer information på sajten.
Onsdag 30 januari, ca kl 08.40, medverkar jag i en direktsänd intervju i Sveriges Radio Värmland, där jag kort ska berätta om kärleken till denna skrot. Och hur det här projektet började.
Vi kanske hörs då?