Kategoriarkiv: Kantbollar

Författarpretentioner

Eftersom Cemetery Love ska bli en bok, som ges ut nästa vår, kommer jag så småningom att kunna lägga till titeln författare i mitt CV.

Som sådan har jag märkt ett pretentiöst drag hos mig själv; jag ser framför mig hur jag i sommar ska hyra eller låna en skrivarstuga i ett naturskönt landskap, med en trevlig värd som framåt kvällskvisten vill dela ett glas vin och prata om livets stora frågor. Inspirationen ska bara flyta fram som en vårbäck och jag ser framför mig hur bilderna från Båstnäs når sin fulländning när jag sitter och Photoshoppar under en korkek i, ja låt säga, Frankrike. Bokens textmaterial liksom rasslar fram över tangentbord och en (obestämd) tid senare checkar jag in på en europeisk flygplats, tar en drink och landar sedan hemma i Sverige, förvissad om att jag varit så oerhört kreativ. Efter det kan man gå in i det rosa moln av kreativitet som en del ovana författare nog ser framför sig.

Men så där kommer det så klart inte att bli. Det är bara hårt jobb som gäller. Och mycket kommer att göras vid köksbordet på lediga stunder, med en tallrik yoghurt som sällskap.

Författare gör nog också bäst i att inte romantisera arbetsprocessen, då riskerar man att inte få mycket gjort.

Eller som den numera bortgångne författaren Olov Svedelid sade till mig när jag som högstadieelev intervjuade honom till ett skolarbete (det måste ha varit någon gång runt 1991): ”Man kan inte sitta och vänta på inspiration, den kommer när man jobbar”.

Det där har följt med mig de senaste tjugo åren, det är verkligen så sant.

Men det hindrar inte att jag fortfarande googlar järnet på ord som Frankrike, inspiration och skrivarstuga.

Broderad skrotreferens i linne

Besökte Liljevalchs vårutställning i Stockholm idag. Sista dagen innan utställningen tas ner.

Och så klart hittar jag en skrotreferens (förutom att en del konstverk nog faktiskt är gjorda av skrot). En flera meter lång, broderad linnetapet, skapad av Sassa Buregren, innehöll många element – däribland ordet ”Skroten”. Som man kan se möts det svarta och det färgsprakande, precis som i Båstnäs.

Photo 2013-03-24 11 29 46

 

Bokförlagets egen Staffanklubb

Vid ett par, tre tillfällen under de senaste tio åren har jag blivit förväxlad med en annan Staffan, närmare bestämt Staffan Ekegren. Det är bara ett ”N” som skiljer våra namn åt. I övrigt är det en del saker som är sig likt, undantaget ålder och bostadsort.

Staffan Ekegren är en skicklig författare och fotograf från Örebro som har gett ut en rad böcker, bland annat på Votum förlag – samma förlag som ska ge ut min bok om bilkyrkogården i Båstnäs.

Så inte undra på att det trevliga gänget på förlaget får en del att hålla ordning på: För är det Staffan Ekegren eller Staffan Ekengren som mailar? Skulle han och jag ge ut något tillsammans någon gång skulle vi förmodligen få skriva Staffan Eke(n)gren på omslaget.

Det jag hoppas är att jag och Staffan så småningom ska få tillfälle att träffas. Nu har vi i alla fall haft mailkontakt och sagt hej till varandra.

I Sverige är vi bara är drygt 7000 personer som har Staffan som tilltalsnamn. Så Staffanklubben måste hålla ihop.

Femmans gamla TV-inslag från Båstnäs

Bilskroten i Båstnäs har då och då varit uppmärksammad i medier, både lokala i Värmland och i viss utsträckning även riksspridda. Det inslag som förmodligen har nått flest – över 70 000 visningar på YouTube – är det som Filip och Fredrik gjorde för några år sedan i programmet 100 Höjdare. Det var Kanal 5 som sände.

Det är den första träffen man får när man googlar på Ivanssons bilskrot, men jag kan inte påstå att jag tycker att inslaget gör bilskroten rättvisa. Kanske lite småkul TV men produktionsbolaget har gjort det lätt för sig; kufvinkeln må vara tacksam för ett hårt mallat TV-format men skroten och bröderna Ivansson har ju mer att berätta än så här.

Döm själva.

Barnfilm beställd

Skrotresearchen leder mig till oväntade ställen ibland. Jag har precis beställt den norska barnfilmen ”Gråtass får en ny venn”, en produktion som till delar har spelats in i Båstnäs.

Jag återkommer med en recension så snart som möjligt. Hur kvalificerad den blir återstår att se; jag hade inte riktigt väntat mig att det här fotoprojektet skulle göra mig till barnfilmsrecensent.

Äsch då, stängt för säsongen

Det finns inget Systembolag i Töcksfors, det närmaste ligger i Årjäng. Men vad gör det när det finns en ölkiosk?

På vägen ut mot Båstnäs passerar jag alltid den här lilla träkojan med den handskrivna skylten. Varje gång kommer jag på mig själv att bli nyfiken och jag har inga problem att se mig själv stå och hänga där med lokalbefolkningen en skön sommarkväll. Med en kall öl i näven, efter ett intensivt fotopass på skroten.

Men just nu är det tydligen stängt för säsongen.

Photo 2013-01-26 09 38 49

Har glassbilen varit här?

I arbetet med research till projektet finns det många frågor att få svar på. Ett av de frågetecken som har hängt i luften ända sedan mitt allra första besök på skroten i Båstnäs, är den här glassgubben från GB.

Den bara står där, några meter från bilvraken. Hur kom den dit? Varför ser den så glad ut? Önskar den att den var en glassbil?

Forskning pågår.

DSC_2657

 

”No one can hear you scream”

Olyckligtvis är det inte alla besökare som kommer till bilkyrkogården i Båstnäs som är där i goda avsikter. Bröderna Ivansson har genom åren haft en del problem med stölder och inbrott.

Man kan väl säga att deras budskap till potentiella tjuvar, nedskrivet på ett par sittunderlag och häftat på dörren till en av de övergivna byggnaderna, tydligt visar var skåpet ska stå: ”Remember, in this place no one can hear you scream”.DSC_2655-2