Idag, den 23 augusti, är det precis ett år sedan som namnet på det här projektet föddes. Under ett av mina första besök i Båstnäs föddes plötsligt en tanke när jag satt i hyrbilen: Vad skulle projektet heta – om det nu skulle bli ett projekt?

”Cemetery Love” dök upp i huvudet, ett namn som jag när jag kom tillbaka till vandrarhemmet såg till att registrera som domännamn.

Det var innan jag visste att det skulle bli en bok och en utställning. Och den här sajten föddes först några månader senare. Men som projekt fyller Cemetery Love ett år idag. Hurra!

Det är nästan en händelse som ser ut som en tanke att jag just i detta nu sitter på ett tåg på väg till den sista fotosessionen på skroten.

När jag för ett år sedan började jobba med Cemetery Love hade jag definitivt föreställningen att projektet mest skulle väcka intresse hos män i yngre medelåldern och uppåt. Jag var också rätt säker på att besökarna på skroten mest skulle utgöras av manliga bilnostalgiker och en och annan manlig fotograf. Möjligen skulle deras fruar komma med som släptåg.

Men så fel jag hade.

Det är klart att männen är många, så är det traditionellt inom den värld som handlar om bilar och fordon (och det är i sig inget fel i det), men en stor del av bilskrotsturisterna som letar sig ut till Båstnäs är kvinnor. Jag har träffat på unga par där kvinnan är minst lika intresserad av vraken som mannen, tjejgäng som gör utflykter till skroten och kvinnor som inspirerats av de gamla bilarna i sin konstnärliga utövning. Flera gånger har jag också sett kvinnor befinna sig på skroten utan sällskap av någon annan, nästan alltid med kameran i högsta hugg.

Och det kanske mest konkreta beviset på att Båstnäs-skrotens historia intresserar långt fler än medelålders män, är sammansättningen i det här projektets Facebookgrupp. Av de över 1000 personer som nu följer Cemetery Love via Facebook, är drygt 30 procent kvinnor. Det går att se, svart på vitt, i Facebooks eget statistikverktyg.

Jag är så glad att jag hade fel i mitt första antagande om projektets målgrupp. Det breda intresset från män, kvinnor, unga och gamla gör projektet ännu roligare att genomföra.

När jag berättar för folk att jag jobbar med fotoprojektet Cemetery Love vid sidan om mitt vanliga heltidsjobb blir reaktionen ofta densamma: ”Men vad roligt! Men hur hinner du med det?”.

Ibland har jag också upplevt att mitt cross over-liv för en del personer kan verka förbryllande; måste man inte välja att antingen ha ett riktigt jobb eller hanka sig fram som fattig konstnär?

För det är ju ofta så livsvalen beskrivs, redan från det att vi är barn, av oroliga föräldrar och studievägledare. Tesen att man måste välja mellan det säkra yrkeslivet och det osäkra konstnärskapet har nog kvävt många drömmar.

En del människor lägger till och med stor möda på att göra personliga statement av sina livsval och det är ganska ofta medierna presenterar idolporträtt av personer som hoppat av sin yrkeskarriär och blivit lyckliga sedan de satsat helhjärtat på konst, musik, skrivande eller fotografering. Säkert bra för dem – men sedan när blev livet så enkelt för det stora flertalet?

Människor är och kan vara både och. Därför finns det något befriande självklart i det framväxande nätverket Mix It, en mötesplats för personer som har vanliga jobb och kombinerar det med en kreativ karriär vid sidan om. (Mix It-loggan ser ni nedan).

Själv gick jag med redan i våras och har sällskap av allt från hamnspeditörer och folk i återvinningsbranschen till högstadielärare och civilingenjörer. På sin fritid är de DJ:s, fotografer, konstnärer, formgivare och musiker. De tar fotouppdrag, spelar in skivor, gör utställningar och skriver skönlitteratur. Flera verkar driva sin kreativa karriär som näringsverksamhet, i egna bolag.

Det bevisar också att det inte är svårare än vad man gör sig. De flesta kommer långt i sin kreativa karriär bara genom att skaffa en laptop, en kamera och några konton på sociala medier och därefter registrera en enskild firma hos Skatteverket. Sedan krävs det förstås mängder av energi och envishet.

Drömmen om att kunna leva på sin konstnärliga kreativitet finns nog hos många. Men för min egen del är jag glad för att mitt skrotfotoprojekt i Båstnäs inte behöver betala hyran. Det blir helt enkelt roligare så.

Nu ikväll passerade Facebookgruppen för Cemetery Love 1000 ”likes” – en milstolpe som visar att intresset för det här projektet växer. Det är väldigt roligt att se hur fler och fler vill följa projektet på Facebook och här på cemeterylove.se.

Följ med du också!

Det är tråkigt att konstatera det men tyvärr finns det ibland enstaka personer som dyker upp på bilskroten i Båstnäs för att stjäla eller förstöra. Tyvärr innebär det att en del förändringar som sker på bilkyrkogården inte är naturens verk.

I tisdags när jag var i Båstnäs reagerade jag bland annat på att en bil rasat ner från en av de högar med bilar som finns på platsen. Är tämligen övertygad om att det inte är hårt väder som orsakat detta utan mänskliga händer.

Så om ni ser något som verkar märkligt ute i Båstnäs – exempelvis har jag själv en gång sett ett par besökare i en vit skåpbil som hade ett ganska märkligt beteende – så tveka inte att tipsa bröderna Ivansson eller deras släkt. Det går också bra att tipsa mig via den här sajten.

Hallå där, Anita Scheers i Varberg. Idag fredag, blev du medlem nummer 500 i Cemetery Love-projektets Facebookgrupp.

Vad lockade med Facebookgruppen?

– När jag såg bilderna från skroten väcktes direkt ett intresse, plus massor av frågor som jag vet att jag aldrig kommer att få svar på. Så bilderna blev direkt intressanta för mig.

Är du road av bilar?

– Jag är en inbiten fotograf som tycker om att fota allt som är intressant. Att fota bilar som är ovanliga eller speciella är alltid kul. Jag brukar alltid fråga mig vem eller vilken historia som ligger bakom bilar eller saker som jag fotograferar.

Har du besökt bilskroten i Båstnäs någon gång?

– Nej, men nu när jag vet att det finns en bilskrot där så blir det säkert en fototripp dit snarast!

Anita har en egen webbplats med sina bilder som du hittar här.