Häromdagen fick jag för första gången tillfälle att prova en äkta analog Hasselblad; en sån där klassiskt nästan mytomspunnen kamera som inte tillverkas längre.

Svåranvänd, meckigt att ladda filmrullen, en sökare som det tar lång tid att vänja sig vid. Men en solid kamerapjäs är det, byggd som en tank och helt mekanisk. Man kommer i närkontakt med den fysiska känsla av fotografering som så många fotografer lovordar.

Någon gång skulle det vara roligt att göra ett fotoprojekt med den här typen av kamera. Men jag är mycket glad över att jobba digitalt i projektet Cemetery Love. Det finns en omedelbarhet och smidighet i det som uppmuntrar min kreativitet. Den digitala revolutionen har också gjort att fler människor tar fler bilder – och i grunden är det något bra.

Foto får gärna vara avancerat. Men inte för krångligt. Så i Båstnäs är Nikonkameran min bästa vän.

Den Stora Skyliftjakten fortsätter. I mitten av april vill jag ju ha en på plats i Båstnäs för att ta bilder.

Ringer Jörgen på vandrarhemmet i Töcksfors som är lika tillmötesgående som vanligt; han verkar känna allt och alla. Sedan sist har han kollat med sin bror som äger en skylift modell deluxe, med lastbil och allt. Men motorn har skurit sig, säger Jörgen. Även om skyliften funkar kanske man inte kan lita på lastbilen på vilken den transporteras.

Jag börjar prata om att jag kanske får klara mig utan skylift, att jag helt enkelt får släppa det där med att ta skrotbilder från 15 meters höjd.

– Nej, säger Jörgen bestämt och börjar peppa. Klart du ska ha en skylift. Funkar det inte med brorsans lift så ska vi ha en plan B.

Han är engagerad i skyliftfrågan, det märker jag. Och det är jag oändligt tacksam för. Nu återstår att se om det går att hitta en skylift. Och vad det i så fall kostar att hyra den.

Men jag har en känsla av att om det är någon som kan fixa fram en skylift genom att dra i några trådar, så är det Jörgen.

Fortsättning följer.