Pustar ut på vandrarhemmet efter en intensiv eftermiddag i Båstnäs. Inte nog med att jag själv har tagit bilder och gjort intervjuer – jag har stått framför kameran själv också.
Idag träffade jag SVT:s Värmlandsnytt som besökte skroten för att göra en intervju med mig om projektet Cemetery Love; om boken, utställningen och bloggen.
Det ska sändas någon av de närmaste dagarna och jag lägger upp en länk till inslaget när det finns ute på SVT:s webb.
Efter många timmar i bil har jag äntligen kommit fram till Töcksfors. Stärker mig med bacon och ägg inför eftermiddagens session på skroten.
Jag har till söndag eftermiddag på mig.
Jag ser fram emot spännande och kreativa dagar.
Även om jag tycker att bilskroten i Båstnäs är den mest spektakulära i Sverige finns det en till i småländska Ryd.
I Aftonbladet kan man läsa och se ett reportage från Ryd. Det är rolig sommarläsning och Ryd är absolut ett bra resmål för skrotentusiaster.
Den här veckan gör jag nästa besök på bilskroten och jag ser verkligen fram emot det. Onsdag till lördag kommer jag att befinna mig i Båstnäs, både för att fotografera och prata med folk.
Självklart blir det regelbundna rapporter här på cemeterylove.se.
Kanske vi till och med ses på skroten?
Efter ett tiotal besök på skroten i Båstnäs har jag samlat på mig en del koll på vad man som besökare behöver ha med sig för att göra vistelsen riktigt bra – och även säker.
Mina tips på vad du bör ta med dig om du åker dit på utflykt:
Att tänka på: Skroten i Båstnäs är ingen säker plats, man kan skada sig på plåtdelar eller halka i leran. Det kan också finnas huggorm i bilvraken sommartid.
Claus-Diether Ogrowsky, konstnär och fotograf i Tyskland, upptäckte bilskroten i Båstnäs för ungefär 20 år sedan och har sedan dess gjort ett par utställningar från platsen, varav en i Tyskland. ”Skroten i Båstnäs är nog nästan mer känd i Tyskland än i Sverige”, säger han till SkroTV.
När jag berättar för folk att jag jobbar med fotoprojektet Cemetery Love vid sidan om mitt vanliga heltidsjobb blir reaktionen ofta densamma: ”Men vad roligt! Men hur hinner du med det?”.
Ibland har jag också upplevt att mitt cross over-liv för en del personer kan verka förbryllande; måste man inte välja att antingen ha ett riktigt jobb eller hanka sig fram som fattig konstnär?
För det är ju ofta så livsvalen beskrivs, redan från det att vi är barn, av oroliga föräldrar och studievägledare. Tesen att man måste välja mellan det säkra yrkeslivet och det osäkra konstnärskapet har nog kvävt många drömmar.
En del människor lägger till och med stor möda på att göra personliga statement av sina livsval och det är ganska ofta medierna presenterar idolporträtt av personer som hoppat av sin yrkeskarriär och blivit lyckliga sedan de satsat helhjärtat på konst, musik, skrivande eller fotografering. Säkert bra för dem – men sedan när blev livet så enkelt för det stora flertalet?
Människor är och kan vara både och. Därför finns det något befriande självklart i det framväxande nätverket Mix It, en mötesplats för personer som har vanliga jobb och kombinerar det med en kreativ karriär vid sidan om. (Mix It-loggan ser ni nedan).
Själv gick jag med redan i våras och har sällskap av allt från hamnspeditörer och folk i återvinningsbranschen till högstadielärare och civilingenjörer. På sin fritid är de DJ:s, fotografer, konstnärer, formgivare och musiker. De tar fotouppdrag, spelar in skivor, gör utställningar och skriver skönlitteratur. Flera verkar driva sin kreativa karriär som näringsverksamhet, i egna bolag.
Det bevisar också att det inte är svårare än vad man gör sig. De flesta kommer långt i sin kreativa karriär bara genom att skaffa en laptop, en kamera och några konton på sociala medier och därefter registrera en enskild firma hos Skatteverket. Sedan krävs det förstås mängder av energi och envishet.
Drömmen om att kunna leva på sin konstnärliga kreativitet finns nog hos många. Men för min egen del är jag glad för att mitt skrotfotoprojekt i Båstnäs inte behöver betala hyran. Det blir helt enkelt roligare så.
Jag har tidigare skrivit några rader om det uppmärksammade bankrånet som Töcksfors utsattes för i höstas. Inte för att det alls har att göra med bilskroten i Båstnäs – utan för att jag bryr mig om orten dit jag ändå åker relativt ofta.
Därför är det en lättnad att läsa att rättsapparaten nu har sagt sitt och utdömt fängelsestraff för bankrånet. Det är långt ifrån alltid som den här typen av grova rån klaras upp.
Det här med att skriva en bok, göra research och få texter och bilder på plats, är något som kräver att man samlar sig. Jag har kommit igång rätt bra men känner att jag behöver fler koncentrerade arbetspass, där inget annat stör. I vår tid är det ofta svårt att hitta den typen av kvalitetstid; det finns alltid så mycket annat som pockar på uppmärksamhet.
Nu har jag bestämt mig för att under några dagar slutföra arbetet med texterna i boken på Irland, närmare bestämt på ett retreat för författare. Jag har hittat en plats på den irländska Bearahalvön där författare och konstnärer för en relativt billig peng kan hyra arbetsrum med helpension för att jobba med sina projekt.
Man förfogar över sin tid själv men det finns möjlighet att äta tillsammans med andra besökare eller ta en öl framför brasan på kvällen.
De utlovar lugn och ro, vacker utsikt och Internetuppkoppling. Det är ungefär allt jag behöver.
I början av september bär det av och självklart kommer jag att rapportera därifrån här på cemeterylove.se.
Kutens Bensin är ett franskt creperie på gotländska Fårö och på tomten finns också några rostiga bilvrak och bensintankar uppställda. SkroTV åkte dit och kunde snabbt konstatera att besöket var en upplevelse – men främst på grund av maten.