Inför en långresa har jag laddat för bilskrotsresearch. Jag upptäcker hela tiden nya intressanta böcker som behandlar fenomenet bilar och bilism.
”Bilismen” av nationalekonomen Björn Elsässer är en forskares sakliga och historiska skildring av bilens intåg i människans liv. ”Bilen & människan”, skriven av Emin Tengström, berättar om samma fenomen men ur perspektivet vad bilen har betytt för människans beteenden, relationer och känsloliv.
Det ska bli mycket spännande läsning.
Det har börjat bli lite fart på den här sajten nu, det märker jag i besöksstatistiken. Förutom att de svenska besöken ökar stadigt tycker jag mig också ha fått bekräftat att bilskroten i Båstnäs i alla fall i någon bemärkelse är en internationell angelägenhet.
En del besökare verkar nämligen befinna sig i länder som Tyskland, Belgien, USA, Holland och förstås Norge.
Så med tanke på att den här sajten är på svenska är det nog bra att det också finns en sammanfattning på engelska.
Lördag förmiddag i Stockholm, det har snöat kraftigt under natten. Vaknar efter en stressig arbetsvecka. Även helgens att-göra-lista är ganska lång.
Inser att jag just nu längtar till Båstnäs, Töcksfors och skroten. Inte bara för fotograferingens skull utan för att platsen är så rofylld. Jag kan fortfarande minnas hur jag i augusti satt och fikade i Båstnäs efter några timmars intensiv fotografering. Det var sensommar och jag vände ansiktet mot solen, tog en macka till ur kylväskan och njöt av tystnaden. I kameran hade jag hundratals bilder, varav åtminstone ett par fullträffar – bilder som jag kunde känna mig riktigt stolt över. Usel mobiltäckning, knappt en människa i närheten. Och runt omkring stirrade bilvraken nyfiket på mig.
Precis det där gillar jag mer än vad jag någonsin kunde tro.
Det är kolossalt nördigt, jag inser det. Men jag tror att många Stockholmare skulle må bra av att lite mer skrot i sitt liv.
Jag kan avslöja ett par glada nyheter: Cemetery Love kommer att bli både bok och utställning. Just nu avslöjar jag inte så mycket mer än så – så småningom kommer det mer information på sajten.
Onsdag 30 januari, ca kl 08.40, medverkar jag i en direktsänd intervju i Sveriges Radio Värmland, där jag kort ska berätta om kärleken till denna skrot. Och hur det här projektet började.
Vi kanske hörs då?
Skriver det här precis innan jag sätter mig i bilen för att ta mig tillbaka mot Stockholm.
Kylan bet ute i Båstnäs idag och jag gav upp lite tidigare än vad jag först hade räknat med. Men bilder har jag i massor.
Shoppar en tröja på vägen tillbaka, sedan får jag sitta med ett leende och nynna till musiken på bilstereon. För jag är glad, det har varit en höjdarhelg här i Töcksfors.
Väldigt snart blir det nya rörliga bilder här på cemeterylove.se i form av SkroTV – Sveriges enda skrotkanal.
Vi ses.
Har ägnat eftermiddagen åt att leta information om skroten hos Årjängs kommun, dessutom träffat personer här som vet mer om historiken.
Snart blir det en kaffe med lokala fotoklubben också. Sedan hägrar Töcksfors och vandrarhemmet. Fredagsmys, liksom.
Och lördag morgon är det dags för ny fotografering i Båstnäs.
Årjängs kommun har haft vänligheten att länka till cemeterylove.se från sin sida med information om Ivanssons bilskrot. Den här platsen räknas, även om den i formell mening inte är ett officiellt turistmål välsignat av kommunen, ändå som en mycket sevärd plats. Det är faktiskt folk från stora delar av världen som besöker Båstnäs.
Så nu har jag fått en länkkompis. Och samtidigt återgäldat vänligheten genom att korslänka.
Med risk för upprepning – ja, det är faktiskt en upprepning från ett tidigare inlägg – måste jag säga att jag hela tiden noterar hur tillmötesgående alla värmlänningar och personer boende i trakten, är.
Oavsett om jag mailar Årjängs kommun för att få ta del av kommunala handlingar om bilskroten i Båstnäs, eller skickar en offertförfrågan till ett byggföretag om att hyra en skylift till ett fotouppdrag, är bemötandet alltid detsamma: Trevligt och även snabbt. Så snabbt att till och med kommunen svarar på mail under helgen.
Dessutom är folk intresserade, pratglada och vill veta mer.
Jag känner flera trevliga värmlänningar sedan tidigare och därför vore det fel att säga att jag är förvånad. Men det intryck jag har fått hittills är mer genomgående än vad jag först hade trott, särskilt med tanke på att ett trevligt bemötande på många håll i landet är allt annat än en självklarhet.
Och det kanske också är därför som jag känner mig så trygg med det här fotoprojektet. Jag vet att det kommer att bära hela vägen – Värmland har så att säga rätt jordmån för det den här typen av initiativ.
Den här tiden på året är det populärt att åka till Kanarieholmarna. Eller så gör man som jag och åker på ny skrotweekend till Båstnäs.
Nästa vända blir 25-27 januari. Ser redan fram emot att krypa omkring bland vraken och fånga fler vinterbilder.
Plus att jag hoppas få tid för en del research också.
Sedan jag började med det här fotoprojektet har jag märkt hur intresset i bekantskapskretsen har ökat. Först verkade mina resor till Båstnäs mest obskyra och lite konstiga – men ju mer material jag har fått med mig hem, desto tydligare blir det att omgivningen blir nyfiken.
Visserligen är jag bosatt i Stockholm och folk som bor här glömmer lätt hur mycket intressant det finns att se i andra delar av landet, men även personer i andra landsändar höjer på ögonbrynen. Det där med en skrot i Värmland är en bra story. Och då är de flesta jag känner inte alls intresserade av bilar på annat sätt än att de vill att Skodan eller Volvon ska starta på morgonen.
Men kombinationen av otillgänglighet, skrot och en nypa naturmystik är ett bra samtalsämne på en middag. En icebraker som gör att diskussionerna åtminstone tillfälligtvis kan förflyttas från jobbsnack, bostadspriser och senaste avsnittet av ”Farmen”.