Årjängs kommun har haft vänligheten att länka till cemeterylove.se från sin sida med information om Ivanssons bilskrot. Den här platsen räknas, även om den i formell mening inte är ett officiellt turistmål välsignat av kommunen, ändå som en mycket sevärd plats. Det är faktiskt folk från stora delar av världen som besöker Båstnäs.
Så nu har jag fått en länkkompis. Och samtidigt återgäldat vänligheten genom att korslänka.
Med risk för upprepning – ja, det är faktiskt en upprepning från ett tidigare inlägg – måste jag säga att jag hela tiden noterar hur tillmötesgående alla värmlänningar och personer boende i trakten, är.
Oavsett om jag mailar Årjängs kommun för att få ta del av kommunala handlingar om bilskroten i Båstnäs, eller skickar en offertförfrågan till ett byggföretag om att hyra en skylift till ett fotouppdrag, är bemötandet alltid detsamma: Trevligt och även snabbt. Så snabbt att till och med kommunen svarar på mail under helgen.
Dessutom är folk intresserade, pratglada och vill veta mer.
Jag känner flera trevliga värmlänningar sedan tidigare och därför vore det fel att säga att jag är förvånad. Men det intryck jag har fått hittills är mer genomgående än vad jag först hade trott, särskilt med tanke på att ett trevligt bemötande på många håll i landet är allt annat än en självklarhet.
Och det kanske också är därför som jag känner mig så trygg med det här fotoprojektet. Jag vet att det kommer att bära hela vägen – Värmland har så att säga rätt jordmån för det den här typen av initiativ.
Den här tiden på året är det populärt att åka till Kanarieholmarna. Eller så gör man som jag och åker på ny skrotweekend till Båstnäs.
Nästa vända blir 25-27 januari. Ser redan fram emot att krypa omkring bland vraken och fånga fler vinterbilder.
Plus att jag hoppas få tid för en del research också.
Sedan jag började med det här fotoprojektet har jag märkt hur intresset i bekantskapskretsen har ökat. Först verkade mina resor till Båstnäs mest obskyra och lite konstiga – men ju mer material jag har fått med mig hem, desto tydligare blir det att omgivningen blir nyfiken.
Visserligen är jag bosatt i Stockholm och folk som bor här glömmer lätt hur mycket intressant det finns att se i andra delar av landet, men även personer i andra landsändar höjer på ögonbrynen. Det där med en skrot i Värmland är en bra story. Och då är de flesta jag känner inte alls intresserade av bilar på annat sätt än att de vill att Skodan eller Volvon ska starta på morgonen.
Men kombinationen av otillgänglighet, skrot och en nypa naturmystik är ett bra samtalsämne på en middag. En icebraker som gör att diskussionerna åtminstone tillfälligtvis kan förflyttas från jobbsnack, bostadspriser och senaste avsnittet av ”Farmen”.
Ju fler bilder jag tar på skroten, desto mer vill jag veta. Researchen är i full gång: Tidningsartiklar, kunniga personer med lokalkännedom, kommunala handlingar – det mesta är intressant.
Om du läser det här och har något du vill dela med dig av, hör av dig!
Vad f-n gör du på en bilkyrkogård mitt ute i de värmländska skogarna? Frågan har kommit mer än en gång, det vill jag lova. Och den är ju berättigad; man kan ju inte förvänta sig att alla ska veta vilken speciell plats det här är.
I det här klippet förklarar jag lite mer varför jag gillar den här platsen. Plus att jag försöker att reda ut hur barnvänligt det här besöksmålet egentligen är.
I arbetet med research till projektet finns det många frågor att få svar på. Ett av de frågetecken som har hängt i luften ända sedan mitt allra första besök på skroten i Båstnäs, är den här glassgubben från GB.
Den bara står där, några meter från bilvraken. Hur kom den dit? Varför ser den så glad ut? Önskar den att den var en glassbil?
Forskning pågår.
Det finns en tydlig orsak till att projektet fått sitt namn från två så olika ord som ”Cemetery” och ”Love”.
En skrot av det här slaget ger dubbla känslor: Personligen tycker jag att den är spektakulär, rent av vacker, men faktum är att skrotbilar av det här slaget släpper ut en massa gifter i naturen. Jag tycker att det är nödvändigt att förhålla sig till det, för alla oss som besöker skroten som turister.
Framtiden för bilkyrkogården i Båstnäs har diskuterats genom åren, något jag kommer att återvända till framöver. Att göra ett projekt av det här slaget utan att också ta upp miljökonsekvenserna av att det står gamla bilar i naturen, låter sig knappast göras år 2013.
Olyckligtvis är det inte alla besökare som kommer till bilkyrkogården i Båstnäs som är där i goda avsikter. Bröderna Ivansson har genom åren haft en del problem med stölder och inbrott.
Man kan väl säga att deras budskap till potentiella tjuvar, nedskrivet på ett par sittunderlag och häftat på dörren till en av de övergivna byggnaderna, tydligt visar var skåpet ska stå: ”Remember, in this place no one can hear you scream”.
Visserligen är bilskroten utanför Töcksfors ett spännande utflyktsmål – men det är inte tillnärmelsevis lika populärt som ortens stora köpcentrum. Det finns inte mindre än två stycken, detta på en ort som har ungefär 1200 invånare.
Varje gång jag är i Töcksfors slås jag av det dramatiska miljöombytet. På ett ställe står tusen gamla övervuxna bilvrak, ett par mil bort finns de gigantiska köpcentrum där Eurocash, Teknikmagasinet och Dressman trängs med Rusta, McDonalds och Burger King (jo, det är bisarrt många snabbmatsställen per capita här). I Töcksfors finns också de största godisbutiker jag har sett i Sverige.
Det är naturligtvis den för norrmännen så attraktiva gränshandeln som är förklaringen. På samma sätt som de för 50 år sedan åkte till bröderna Ivansson för att köpa bildelar, åker de nu till Töcksfors för att storhandla kött, godis och drycker.
Jag hittade intressant läsning i Svenska Dagbladets nätupplaga om gränshandeln och de värmländska shoppingtemplen för norrmän.