Jag hittade en riktigt bra fotosajt som skildrar Töcksfors. I det som kallas Töcksfors bildgalleri finns en mängd foton från bygden – och självklart även material från bilkyrkogården.
Ta en titt på den här länken. Både stillbilder och film.
Sajten Töcksfors bildgalleri drivs av Lars Brander.
Om några veckor, 11-14 april, befinner jag mig i Töcksfors och Båstnäs igen. Det har varit bestämt sedan i början av året och det blir den hittills längsta sessionen där ute i skogen. Det är mycket jag vill hinna göra, både vad gäller fotografering och research.
Faktum är att jag ibland får en slags resfeber, en längtan nästan av det slag som man känna inför en utlandssemester långt borta.
Resor kan ju ibland vara nästan bäst innan man ens har åkt iväg; förväntningar är en del av hela grejen. Den relationen har jag numera också med Båstnäs och bilskroten. Jag ser fram emot det och tycker att det är trist att åka hem.
Särskilt som jag vet att jag har kommit en bra bit med fotoprojektet nu. Fotoresorna dit kommer inte att vara i evighet, det är inte alltid som jag kommer att ha en naturlig anledning att åka dit. I alla fall inte som jag vet nu.
Så jag tar vara på varje stund som går. Måtte det bli april snart.
Mitt fotoprojekt i Båstnäs har flera gånger fört mig till Töcksfors och för varje gång jag är där märker jag att jag blir mer och mer engagerad i själva orten. Jag vill att det ska gå bra för Töcksfors.
Därför är det med en viss lättnad jag läser att de personer som misstänks ha utfört det väpnade bankrånet mot banken i Töcksfors i somras nu är häktade. Orter av den här lilla storleken – i Töcksfors bor ungefär 1200 personer – är ofta särskilt drabbade när det kommer till bankrån. I många fall lyckas polisen heller aldrig gripa de skyldiga.
Jag har åkt förbi den drabbade banken flera gånger det senaste halvåret och faktiskt tänkt på utsattheten; hur lite en sådan här ort har att sätta emot när närmaste polisstation är flera mil bort. Hur lätt tryggheten kan rubbas.
När polisen nu förhoppningsvis kan lösa det grova rånet från i somras kanske det i någon mån kan bli en upprättelse för de bankanställda som har drabbats.
Värmlands Folkblad skriver idag om en forskarrapport från Karlstad universitet där slutsatsen är att Värmland inte är så känt och omtyckt i resten av Sverige som värmlänningarna själva tror.
Eftersom jag regelbundet besöker Värmland, men själv inte bor i regionen, är det klart att jag funderar en del över ett sådant undersökningsresultat. Och jag tänker på hur jag själv uppfattar länet, så här utifrån.
Själv har jag, även om jag inte har bott i Värmland, en hyfsat lång relation med länet; vänskap, kärlek, jobb och nu ett fotoprojekt har de senaste tio åren satt mig i kontakt med den här delen av Sverige.
När politiker i Värmland funderar över vad som kan göras för att stärka bilden av Värmland utåt förstår jag den tanken – dock kan jag konstatera att mitt intresse för Värmland aldrig hade kunnat väckas av en reklamkampanj. Det är praktiska omständigheter och känslor som ytterst avgör.
Om Värmland ska kunna nå ut på ett bättre sätt och öka folks intresse krävs det också en ömsesidighet; jag kan generellt tycka att vi som lever i Sverige är alldeles för bekväma när det kommer till att lära oss något om olika landsändar. Valet kan inte bara stå mellan att vara hemma eller åka till Mallis eller London.
Vet du inget om Värmland? Ja, men åk dit då! Svårare än så är det ju faktiskt inte. Och kanske hittar du något som motsvarar min kärlek till bilskroten i Båstnäs?
Härmed utser jag mig själv till ambassadör för Värmland. Jag är säker på att jag är i gott sällskap.
Lördag förmiddag i Stockholm, det har snöat kraftigt under natten. Vaknar efter en stressig arbetsvecka. Även helgens att-göra-lista är ganska lång.
Inser att jag just nu längtar till Båstnäs, Töcksfors och skroten. Inte bara för fotograferingens skull utan för att platsen är så rofylld. Jag kan fortfarande minnas hur jag i augusti satt och fikade i Båstnäs efter några timmars intensiv fotografering. Det var sensommar och jag vände ansiktet mot solen, tog en macka till ur kylväskan och njöt av tystnaden. I kameran hade jag hundratals bilder, varav åtminstone ett par fullträffar – bilder som jag kunde känna mig riktigt stolt över. Usel mobiltäckning, knappt en människa i närheten. Och runt omkring stirrade bilvraken nyfiket på mig.
Precis det där gillar jag mer än vad jag någonsin kunde tro.
Det är kolossalt nördigt, jag inser det. Men jag tror att många Stockholmare skulle må bra av att lite mer skrot i sitt liv.
Efter en intensiv, kylig och mycket lyckad fotodag i Båstnäs pustar jag ut på vandrarhemmet. Med jacuzzin, godis från en av Töcksfors gigantiska godisaffärer (det finns minst tre) och en stark känsla av trivsel.
Så mycket mer bloggande än så blir det inte precis här och nu, men återkommer snart med fler intryck från helgens skrotande.
Kalla det Värmlandseffekten, gästfrihet, service eller vad du vill. Men det vänliga bemötande jag får här övergår det mesta jag har vant mig vid.
Efter en intensiv dag med research till fotoprojektet pustar jag ut på vandrarhemmet Turistgården mitt i Töcksfors.
Jag blev uppgraderad (!) till sviten och maken till vandrarhemsrum har jag aldrig sett. Jacuzzi, kristallkrona, matbord, två TV-apparater, en skön soffa, stor balkong. Och ägarna och personalen är hur trevliga som helst och stolta över sitt vandrarhem.
Därför tvekar jag inte att helt ogenerat göra reklam för det bästa vandrarhem jag någonsin har besökt. Ska ni till Töcksfors med omnejd är det utan tvekan här ni ska bo. Det är en pärla.
Med risk för upprepning – ja, det är faktiskt en upprepning från ett tidigare inlägg – måste jag säga att jag hela tiden noterar hur tillmötesgående alla värmlänningar och personer boende i trakten, är.
Oavsett om jag mailar Årjängs kommun för att få ta del av kommunala handlingar om bilskroten i Båstnäs, eller skickar en offertförfrågan till ett byggföretag om att hyra en skylift till ett fotouppdrag, är bemötandet alltid detsamma: Trevligt och även snabbt. Så snabbt att till och med kommunen svarar på mail under helgen.
Dessutom är folk intresserade, pratglada och vill veta mer.
Jag känner flera trevliga värmlänningar sedan tidigare och därför vore det fel att säga att jag är förvånad. Men det intryck jag har fått hittills är mer genomgående än vad jag först hade trott, särskilt med tanke på att ett trevligt bemötande på många håll i landet är allt annat än en självklarhet.
Och det kanske också är därför som jag känner mig så trygg med det här fotoprojektet. Jag vet att det kommer att bära hela vägen – Värmland har så att säga rätt jordmån för det den här typen av initiativ.
Visserligen är bilskroten utanför Töcksfors ett spännande utflyktsmål – men det är inte tillnärmelsevis lika populärt som ortens stora köpcentrum. Det finns inte mindre än två stycken, detta på en ort som har ungefär 1200 invånare.
Varje gång jag är i Töcksfors slås jag av det dramatiska miljöombytet. På ett ställe står tusen gamla övervuxna bilvrak, ett par mil bort finns de gigantiska köpcentrum där Eurocash, Teknikmagasinet och Dressman trängs med Rusta, McDonalds och Burger King (jo, det är bisarrt många snabbmatsställen per capita här). I Töcksfors finns också de största godisbutiker jag har sett i Sverige.
Det är naturligtvis den för norrmännen så attraktiva gränshandeln som är förklaringen. På samma sätt som de för 50 år sedan åkte till bröderna Ivansson för att köpa bildelar, åker de nu till Töcksfors för att storhandla kött, godis och drycker.
Jag hittade intressant läsning i Svenska Dagbladets nätupplaga om gränshandeln och de värmländska shoppingtemplen för norrmän.
Bara en notering: Något som slår mig, ju mer jag jobbar med det här fotoprojektet, är den vänlighet jag möts av i de kontakter jag har med värmlänningar i Töcksforstrakten. De flesta jag har haft kontakt med på ett eller annat sätt tar sig tid att prata, visa vägen och ge tips. Efter att ha bott tio år i Stockholm, en förvisso fantastisk stad, är den spontana och enkla hjälpsamheten i Värmland något som jag lägger märke till gång på gång.
Det känns betryggande. Och väldigt trevligt.